Alkoholistbarn=problemsökare?
Hej, jag är barn till en alkoholist!
Men så slog det mig, idag på riktigt antar jag...
kan det vara så, att jag blivit formad så som liten, alltså att jag lätt tar den platsen i människors liv där jag är den som tar hand om?
Jag har ganska nyss börjat leva efter regeln: "tänk positivt, så blir du & därmed din omgivning positiv"
Jag funderar lite kring det där... vad händer egentligen med barn till alkoholister?
Min pappa är alkoholist, det har han varit så länge jag kan minnas, bortsett från 2-3 år när han va nykter!
Jag skämdes & tyckte det va jobbigt att folk träffade min pappa nä jag va liten, ja att folk överhuvud taget visste vem min pappa är.
Men det där försvann nån gång när jag va 13-14 år..... Varför skulle JAG skämmas för någonting som nån annan gör?
Men så slog det mig, idag på riktigt antar jag...
att inte bara det där att jag haft en jobbig barndom p.g.a. min pappas missbruk med allt vad det innebär, som våld från pappa, våld från mig mot andra, att jag va förjävlig som tonåring... söp, rökte, slogs, gjorde inbrott & stal m.m.
Nä, det va ju Då-nu är Nu!
Vad jag däremot antagligen fått behålla p.g.a. mina hemförhållanden som liten, kan vara att jag fastnar ofta för människor som på nåt sätt behöver min hjälp, mitt stöd, min uppmuntran...
Nu menar jag människor som jag blir kär i på ett vänskapssätt eller som jag blir kär i... många (långt ifrån alla) som kommit & gått i mitt liv har haft nån form av problem.
Som nu senast, en av mina bästa vänner som är alkoholist & har antagligen varit det väääldigt länge, bara det att nästan ingen har fattat det, allra minst han själv.
Eller som min f.d. pojkvän, som va knarkare en period av sitt liv & när vi träffades va han arbetslös, orkade inte ens söka jobb (det fixade jag åt honom) bara festade eller sov hela dagarna..
Han har väl bättrat sig något nu, men så är vi ju inte heller tillsammans längre.
Eller som killen jag dejtat i massa månader (vilket jag avbröt ganska nyss) som har stora psykiska problem..
Nu menar jag inte att han är galen eller så, men han har fruktansvärt dåligt självförtroende & dålig självkänsla, vilket resulterar i att han konstant mår dåligt & ser nästan allt som någonting negativt.
kan det vara så, att jag blivit formad så som liten, alltså att jag lätt tar den platsen i människors liv där jag är den som tar hand om?
-Ja, jag tror faktiskt det.
Jag har ganska nyss börjat leva efter regeln: "tänk positivt, så blir du & därmed din omgivning positiv"
Det funkar verkligen, jag försöker se i princip allt från en positiv vinkel & som magi, så tycker jag nu att livet är helt UNDERBART!
Jag Tycker livet är härligt & jag tänker inte låta någon annan få mig att tro annat!
Hädanefter tänker jag bara bry mig om människor som försöker göra någonting åt sin situation om de inte trivs.
Dom som gnäller, men inget gör åt saken: FUCK OFF!
dom har bara sig själv att skylla!
Kommentarer
Trackback
